Teismen är irrationell

Konflikten mellan ateism och teism är en konflikt mellan det naturliga och det övernaturliga, mellan det förklarliga och det oförklarliga. Resultatet blir en oundviklig konflikt mellan vetenskap och teologi. Vissa teologer påstår att denna konflikt inte existerar, men det finns en djup motsättning mellan dessa två discipliner när det gäller deras grundläggande antaganden. Vetenskapens mål är att göra verkligheten begriplig, men teologin måste övertyga oss om att en del av verkligheten inte kan begripas, för annars kan vi konstatera att Gud inte finns. Vi vet med säkerhet att Gud inte finns i den delen av verkligheten vi har kunskap om, och i takt med att vetenskapen ger oss ny kunskap utan att hitta en gud blir det svårare och svårare att försvara gudstron. Vetenskapens utveckling resulterar i att det blir mindre och mindre utrymme kvar för teologin, och vetenskapen är därför teologins fiende. Men konflikten mellan vetenskap och teologi är en konsekvens av en mera grundläggande konflikt; konflikten mellan förnuft och tro. Förnuft och rationalitet har alltid varit ett hot mot religionerna, även om vissa teologer förnekar detta. Teismens historia är fylld av våld, tvång och maktmissbruk, och motivet för detta har ofta varit att eliminera religionernas motståndare. Varför har det varit nödvändigt att använda tvång för att försvara teistiska åsikter? Om förnuftet inte är ett hot mot religionerna, varför har teismen undertryckt den fria vetenskapen med hjälp av tvång? Varför har länder med en stark statsreligion begränsad yttrandefrihet? Svaret är uppenbart och mycket avslöjande: Teologernas teorier kan inte överleva en kritisk granskning, och utan förmågan att konkurrera med andra teorier har teologin strävat efter att uppnå ett filosofiskt monopol med hjälp av statsmakten. Teismens blodiga historia är ett resultat av konflikten mellan förnuft och tro, och visar att teologerna har förstått att förnuft och rationalitet är ett hot mot gudstron.

En rationell människa försvarar sina idéer med logiska argument, och behöver inte använda tvång för att få folk att acceptera sina idéer. Logik är icke-motsägelsefull identifikation av verkligheten, och att rationellt försvara en åsikt är att visa att den inte är i konflikt med logikens lagar. Förnuftet och rationalitet kräver inte att alla delar av människans kunskap måste vara säker eller uteslutas från ytterligare granskning, men att graden av säkerhet måste överensstämma med tillgängliga bevis. Att rationellt försvara en åsikt är att visa att den förtjänar acceptans enligt en rationell och logisk standard. Teisterna är ibland tvungna att erkänna förnuftets överlägsenhet för att undvika att deras åsikter blir alltför absurda, och det är då de omdefinierar sin religion. Men en revidering av teologin kan inte förena förnuft och gudstro därför att dessa i grunden är oförenliga. Alla försvar av gudstro är beroende av en nedvärdering av förnuftets kapacitet. Att begränsa förnuftet är en nödvändig ingrediens i tron; det är detta som gör gudstro möjligt. Förnuft och religiös tro är motsatser, två ömsesidigt uteslutande termer, och kan inte samtidigt användas som grund för en åsikt. Tro i religiös mening innebär att tro blint utan hänsyn till om det man tror kan bevisas eller inte, och detta är det motsatta av förnuft. Blind tro är en förutsättning för teismens existens därför att det är omöjligt att veta något om det övernaturliga. Och blind tro är alltid oförnuftigt; det innebär att inte använda sitt förnuft. Därför är det omöjligt att försvara gudstron utan att angripa förnuftet. Tron måste förtränga förnuftet och förståelsen för att skapa utrymme för Gud. Teisterna har alltså inget annat val; en teist som vill försvara sin gudstro måste angripa förnuftet. Om förnuft och rationellt tänkande kan förklara allt finns det ingen funktion kvar för tron. Detta förklarar varför dem som försvarar gudstron alltid hänvisar till förnuftets begränsningar och presenterar tron som ett likvärdigt alternativ. Teisterna vill att åsikter som inte kan demonstreras rationellt ska kunna presenteras som acceptabla argument därför att det är omöjligt att bevisa Guds existens. Därför måste de försvara uppfattningen att tro är en metod för att uppnå kunskap.

Teister som påstås vara förespråkare av förnuft och rationalitet är ofta mycket subtila i sitt angrepp på förnuftet. De erkänner att förnuftet ger människan kunskap om verkligheten, men att en del av verkligheten inte kan uppfattas av förnuftet. Förnuft och rationellt tänkande är bra så långt det går, men det är begränsat. Och här gör tron sin entré. Gudstro påkallas där förnuft och rationalitet inte räcker till, och tron framställs då som ett supplement till förnuftet, och inte som förnuftets fiende. Men detta innebär att skapa utrymme för tron med hjälp av att krympa förståndets räckvidd. Om vi kan förstå allt med hjälp av förnuftet är behovet för tro eliminerat. Tron försöker fylla ett vakuum som förnuftet påstås lämna efter sig, och detta innebär att en begränsning måste läggas på förnuftet för att skapa behovet av tro. Här ser vi tydligt den viktiga roll som det outgrundliga spelar för att främja tron. Det outgrundliga är ett område förnuftet inte kan inta; det är reserverat endast för tron. Att överge denna agnosticism är att överge trons funktion därför att det gör tron överflödig. Det är därför förnuft och religiös tro inte kan förenas. Tron är beroende av det oidentifierbara och oförståeliga – det som förnuftet inte kan uppfatta – för att överleva. Detta innebär faktiskt att agnosticism är en förutsättning för gudstro. Utan det övernaturliga, outgrundliga och oidentifierbara finns det inget utrymme för Gud.

Att förnuft är trons fiende illustreras klart och tydligt i bibeln. Budskapet är solklart; fokuseringen på blind tro och lydnad genomsyrar hela bibeln. Tron måste vara blind om det vi ska tro på inte existerar, och förnuftet måste hejdas för att folk inte ska förstå att gudstro är meningslöst. Det finns inga rationella sätt att försvara teismen, och därför är fokuseringen på blind tro helt avgörande för teismens överlevnad. Men om det inte finns några rationella skäl för att acceptera en åsikt kan inte tro heller ge oss några skäl. Att säga att vårt förnuft är begränsat är därför inget giltigt argument för gudstron. Det du inte kan veta med hjälp av ditt förnuft kan du inte veta med hjälp av tro heller! Teismen är så full av absurditeter att det är omöjligt att framställa den på ett förnuftigt sätt. Men teistiska åsikter blir inte mindre absurda med hjälp av tro. Tron upphäver inte motsägelser och absurditeter; den gör det möjligt att behålla åsikter som är motsägelsefulla och absurda. Gudstro gör det svårare att veta vad som är sant, för gudstro leder uppmärksamheten bort från verkligheten. Alla som förespråkar teism – tron på det övernaturliga – förespråkar också det irrationella – tron på det oidentifierbara. Teismen är därför ett angrepp på människans förmåga att förstå verkligheten.

Universell skepticism är åsikten att kunskap är omöjligt, eller att kunskap aldrig kan vara säker, och teisterna använder skepticismen som argument för att lättare kunna undergräva förnuftet och rättfärdiga sin gudstro. Men den universella skepticismen är lätt att avfärda. Om kunskap är omöjligt kan vi inte veta att kunskap är omöjligt. Och om all kunskap är osäker kan vi inte veta med säkerhet att all kunskap er osäker. Den universella skepticismen är alltså motsägelsefull. Det innebär att framställa som sanning ett påstående som avvisar människans möjlighet att veta sanningen, och detta är en självmotsägelse. En universell skeptiker kan inte argumentera för sin åsikt, för kunskap är en förutsättning för alla meningsfulla argument. Att påstå att människan inte kan uppnå säker kunskap är att undergräva sin egen trovärdighet. Universell skepticism är helt enkelt en absurd ståndpunkt. Kunskapens existens kan aldrig motbevisas, för alla giltiga argument kräver att vi har kunskap, och om du vill att folk ska acceptera dina argument måste du utgå ifrån att det är möjligt att uppnå säker kunskap. Det är legitimt att fråga; ”vad kan människan veta?” och ”hur uppnår människan kunskap?” Men det är inte legitimt att fråga; ”kan människan uppnå kunskap?” För att kunna ställa en fråga måste vi först ha kunskap, och för att kunna svara på frågan måste vi också ha kunskap. Alla argument mot mänsklig kunskap är därför självmotsägande. Vi kan aldrig bevisa något utan att använda förnuftet, och därför är det omöjligt att bevisa att förnuftet inte duger. Att försöka bevisa att förnuftet inte duger kan jämföras med en människa som försöker se att alla människor är blinda. Att människan kan begå misstag betyder inte att vi inte kan uppnå säker kunskap. En del av vår kunskap är osäker, men det är mycket vi vet med säkerhet, och i takt med att vetenskapen gör framsteg får vi mera och mera säker kunskap.

Detta innebär inte att det alltid är fel att vara skeptisk. Faktum är att teisterna inte är tillräckligt skeptiska till gudstron; de tror blint på sin gud. En rationell och hälsosam skepticism innebär att man inte accepterar vad som helst utan verifikation eller logisk sannolikhet. Att blint acceptera allt innebär att vara lättlurad. Men att ibland vara skeptisk är inte det samma som universell skepticism. Teisterna hänvisar till den universella skepticismen som en motreaktion till agnostiska argument mot teismen. Universell skepticism innebär att ateister är lika beroende av tro som teisterna, för om ingen kan uppnå säker kunskap är allas åsikter en tro. När ateisterna protesterar mot gudstrons irrationalitet kan teisterna hänvisa till skepticismen och svara att ateisterna har samma problem, men att ateisterna tror på förnuft och vetenskap istället för på Gud och det övernaturliga. Men även om ateister ibland är beroende av tro kan inte ateismen reduceras till samma nivå av irrationalitet som gudstron. Att tro är inte alltid irrationellt; det beror på vad man tror på. Det är inte irrationellt att tro på något om man har rationella skäl att tro att det är sant. Men det är irrationellt att upphöja tron till en primär kunskapskälla, och det är detta misstag teisterna gör. Rationell tro innebär att tro på något som inte är i konflikt med naturens och logikens lagar, d.v.s. tro som är underställt det logiska och rationella tänkandet. Irrationell tro innebär att tro blint utan hänsyn till verkligheten och logikens lagar, och det är detta det innebär att vara dogmatisk. Och tron på en övernaturlig och outgrundlig gud kan inte vara något annat än en blind och dogmatisk tro.

Filosofins och vetenskapens uppgift är att ta reda på sanningen, inte att försvara en bestämd åsikt till varje pris. Teologerna har däremot bestämt sig för att försvara en åsikt oavsett om åsikten är korrekt eller inte, för det är detta som är teologins uppgift. Teologi är läran om Gud, och teologin måste därför försvara åsikten att det finns en gud. Om Gud inte finns är teologi meningslöst, och för att rättfärdiga sitt yrke måste teologerna försvara Guds existens. Och för att försvara Guds existens måste teologerna konstruera falska argument, för det innebär att försvara en åsikt som i grunden inte kan försvaras. Problemet är att religiös tro som metod att uppnå kunskap är totalt ogiltig, och därför är alla argument som baseras på gudstro i konflikt med förnuftet. Endast om ens åsikter är oförsvarbara – och man vill behålla dessa åsikter till trots för att de är oförsvarbara – är blind tro nödvändigt. Oavsett på vilket sätt teisterna framställer sin gudstro kan de inte undvika gudstrons irrationella natur. Åsikter baserad på blind tro är åsikter utan rationella riktlinjer, och detta är irrationalitetens grund. Denna grundläggande irrationalitet innebär att tron aldrig kan rädda gudsbegreppet eller religionernas påstådda sanningar. Teismen är irrationell på en helt grundläggande nivå därför att själva gudsbegreppet är ogiltigt. En rationell och förnuftig människa accepterar inga begrepp som inte kan definieras på ett logiskt sätt, och oavsett hur mycket vi analyserar teismens gudsbegrepp är detta begrepp ologiskt och meningslöst. Om en åsikt är i konflikt med logikens lagar vet vi att den är falsk, och det finns ingen logik i åsikten om en övernaturlig och outgrundlig varelse som är allsmäktig och allvetande. För att tänka meningsfullt måste orden vara meningsfulla, och alla meningslösa begrepp undergräver därför förnuftet.

Att kräva att en åsikt ska accepteras utan förnuft är att kräva att den ska accepteras utan tankeverksamhet och utan verifikation. I alla val mellan att acceptera ett påstående eller inte är rationellt och logiskt tänkande det enda som duger. De enda alternativen till att tänka förnuftigt är att tänka oförnuftigt eller att inte tänka alls. Logikens lagar är en grundläggande förutsättning för alla meningsfulla begrepp, allt meningsfullt tänkande, och all meningsfull kommunikation. För att motbevisa logikens lagar måste vi använda dem, och därför är det omöjligt att motbevisa dem. Logikens lagar är en förutsättning för förståelse, och därför måste vi acceptera dem för att kunna tänka och kommunicera meningsfullt. Vi har alltså inget annat val än att acceptera dessa lagar; de är självklara och sanna, och tro har ingenting med saken att göra! Om vi vill uppnå kunskap måste vi respektera den metod som gör det möjligt att uppnå kunskap; det rationella tänkandet. Vi måste etablera rationella, kognitiva riktlinjer. Teisterna kanske tycker att detta är för restriktivt, men det är inte ateisterna som har bestämt att det måste vara så; det är verkligheten.

Ref: G. H. Smith: The Case Against God (kapitel 4-6)

“It is my firm conviction that man has nothing to gain, emotionally or otherwise, by adhering to a falsehood, regardless of how comfortable or sacred that falsehood may appear. Anyone who claims, on the one hand, that he is concerned with human welfare, and who demands, on the other hand, that man must suspend or renounce the use of his reason, is contradicting himself. There can be no knowledge of what is good for man apart from knowledge of reality and human nature - and there is no manner in which this knowledge can be acquired except through reason. To advocate irrationality is to advocate that which is destructive to human life.” – George H. Smith